Superdöda djur och deras ägodelar.

Upptäckter. Jag är Majornas Carl von Linné, promenadstråkens Columbus eller lärljunge vardagstänkarnas Sokrates.
Varje dag väcker mina funderingar vidare lust. Jag upplever en oerhörd fascination inför människor, ting och beteendeveteskapen. Jag funderar vidare och bestämmer likt en GUD hur deras liv har sett ut/ser ut/kommer att se ut. Detta gäller levande såväl som icke levande.

Som näbbmusen ovan då.

Jag mötte henne på Naturhistoriska museet i Göteborg en kall januarieftermiddag.
Museet hade just inför en energisparande åtgärd som för besökaren tog sitt uttryck i att byggnades var helt nedsläckt.
När jag och mitt sällskap steg in i en av de stora salarna var det således helt mörkt och endast konturen av en superdöd bergsget och en ännu mera superdöd gigantisk elefant skymtade. Först efter ett par sekunder sa det blink!blink!, lamporna tändes och omkring 563 superdöda däggdjur från "utanför Europa" uppenbarade sig.

Vi tittade runt, fotograferade och skrattade hjärtligt åt de superdödas sällsamma öde. Deras ögon i glas hänger utan undantag på trekvart och får de superdöda djuren att se ganska dumma ut. Ja, korkade alltså.

Så såg vi henne. Näbbmusen. Fröken näbbmus från 1872. Vid första anblick så hon inte vidare speciell ut. Men ta en nogrannare titt på bilden! Har hon inte...jo men visst har hon det... hon har en handväska!

När vi började titta mer nogrannt såg vi att inta bara mususlingen bar på en väska. Minken, halvapan och grävlingen bar även de sina små prydliga handväskor nätt på ena tassen!

Då de superdöda djuren lever bakom glas och lås är det näst intill omöjligt att ta en närmare titt. På vad som ryms deras små väskor.

Men fröken näbbmus, vad kan hon ha i sin? Ett mycket litet rött läppstift? En skrynklig lapp med nummret till herr Mullvad? Ett frö?

Tanken är svindlande! Hann hon packa eller är det som ligger i väskan vad som råkade ligga där vid tillfället hon...ja...superdog?

Har dom någon byteshandel mellan sig, där bakom glaset. Eller stjäl de från varandra?

Så extremt mycket mer intressant Naturhistoriska plötsligt blev.

Sara