Rävhundens återkomst

Ni vet hur man kan haka upp sig på saker och ting?
Man kan bara inte släppa det, tänker dag och natt. Man förkovrar sig genom att låta Internet, biblioteket eller medmänniskor vilka intresserar sig för samma företeelse bli ens nya familj.

Man blir besatt, helt enkelt.

Nåväl, det finns väl mer eller mindre farliga grader på Besatthetens skala. Odugligt kristna är ganska illa, enligt mig. Överhuvudtaget de som är besatta av någon form av religion.
Att vara besatt av droger har väl sitt eget fack medan den som fanatiskt söker kunskap eller är otroligt lärd inom ett mycket smal (och ofta idiotiskt) område är ganska intressant.

Själv hamnar jag troligtvis någonstans mittemellan. Och oftast gäller det rent strunt. Jag tror att det är det vanligaste. Eller? (Vart ligger du förresten, på skalan?)

Jag ha-ha-ha-hakar upp mig. Nu sist varade det i säkert ett par månader. Oftast finner man inga svar. Oftast blir man inte mycket klokare. Men de gånger man gör det, är så oändligt sköna. Det har hänt mig en enda gång. Det gällde... Rävhunden.

Rävhundens historia
Jag minns inte hur allt började, jag gör sällan det.
Men min syster och jag satt en kväll hemma hos mig och språkade om hundar. Jag berättade om en hund jag hade råkat, på en av mina promenader i Majorna. Den var rödbrun, hade uppåtöron och rosa nos. Och brunrosa ögon. Den var till och med lite lik en... RÄV!

Jag kände mig ganska mallig över mitt möte med en nästan-räv, ända tills det visade sig att Skorpan OCKSÅ hade stött på Rävhunden.

Men...vad kunde det var för ras? Vi var ganska överens om att en riktig räv, nej, det var det knappast.
Vi började kolla lite på Internet, men hittade inte någon hund som ens var en smula lik Rävhunden. Skorpy släppte det hela, och gick hem. Själv hade jag svårt att somna den natten. Jag tänkte...

Dagarna gick och det konstiga var att ju mer jag tänkte ju svårare hade jag att se Rävhunden framför mig! Tillslut var jag osäker på om vi ens hade mötts, eller om det hela var en fantasi.

Vid det här laget var jag ganska illa däran. Jag satt uppe sent och gick igenom alla raser på ett par-tre olika hundsidor. Jag lånade hundböcker på biblioteket och jag skaffade till och med ett logg-in på en hundsida för att på deras forum slänga ut frågan "Vilken ras är den lilla Röd-bruna??"

Jag fick 43 svar. 43 hundmänniskor som tillbringade en lördagkväll med att försöka hjälpa mig lösa gåtan. De insåg snabbt att mina avsikter var av fanatiskt slag snarare än att jag verkligen var på jakt efter en trevlig hundras. Och glåporden haglade.

Varje förslag googlade jag på, men utan resultat. Min lilla räv var helt enkelt för unik, för konstig, för...intressant!

Tillslut fick jag ge upp. Eller snarare lägga det på is. Då och då gjorde jag ett försök.

- Skorpan, kan det inte vara en...en...huskie då? Eller en Tollare?

Jag hade nästan beslutat mig för att det kanske ändå var en tollare. Med kuperade öron i så fall. Men innerst inne kändes inte beslutet helt bra.

Men så i måndags, när jag med mammagruppen promenerade i Slottskogen, så såg jag den! Ståtligt stod den och poserade vid en mur, med sin matte tätt brevid. Så stolt! Min lilla räv. Min fina lilla räv, just som jag mindes den!

Det, mina vänner, var en sann uppenbarelse.

Jag tvekade en sekund. Men så gick jag fram.
I stort sett, på grund av nervositet antar jag, berättade jag historien ovan, hur jag sökt med ljus och lykta, att det var just denna hund jag sett.

Hundägaren verkade inte veta om hon skulle fly eller stanna kvar, skratta eller gråta.
När jag insåg detta valde jag naturligtvis att skylla allt på min syster (det lilla mjölet, som tillråga på allt försökt få mig att tro på Tollaråbäket.)

Artigt men bestämt att få ta ett kort med mobilkameran på hunden. Det fick jag.
Och rasen? Australian Kelpie. AUSTRALIAN KELPIE!

Jag vill basunera ut det över hela världen. Jag fann visdom! Jag fann rikedom! AUSTRALIAN KELPIE! Rävhunden, den lilla rödbruna. Slottskogen. Göteborg. Sverige. Universum.