Slump?

Förvånansvärt svårt att tänka sig att slumpen antagligen gjorde att jag fick just detta barn. Att jag inte innan visste att det var just Pickpick som var min, och att jag inte känt honom i hela mitt liv. Att han är mitt barn är ju nu så...självklart!

Rävhundens återkomst

Ni vet hur man kan haka upp sig på saker och ting?
Man kan bara inte släppa det, tänker dag och natt. Man förkovrar sig genom att låta Internet, biblioteket eller medmänniskor vilka intresserar sig för samma företeelse bli ens nya familj.

Man blir besatt, helt enkelt.

Nåväl, det finns väl mer eller mindre farliga grader på Besatthetens skala. Odugligt kristna är ganska illa, enligt mig. Överhuvudtaget de som är besatta av någon form av religion.
Att vara besatt av droger har väl sitt eget fack medan den som fanatiskt söker kunskap eller är otroligt lärd inom ett mycket smal (och ofta idiotiskt) område är ganska intressant.

Själv hamnar jag troligtvis någonstans mittemellan. Och oftast gäller det rent strunt. Jag tror att det är det vanligaste. Eller? (Vart ligger du förresten, på skalan?)

Jag ha-ha-ha-hakar upp mig. Nu sist varade det i säkert ett par månader. Oftast finner man inga svar. Oftast blir man inte mycket klokare. Men de gånger man gör det, är så oändligt sköna. Det har hänt mig en enda gång. Det gällde... Rävhunden.

Rävhundens historia
Jag minns inte hur allt började, jag gör sällan det.
Men min syster och jag satt en kväll hemma hos mig och språkade om hundar. Jag berättade om en hund jag hade råkat, på en av mina promenader i Majorna. Den var rödbrun, hade uppåtöron och rosa nos. Och brunrosa ögon. Den var till och med lite lik en... RÄV!

Jag kände mig ganska mallig över mitt möte med en nästan-räv, ända tills det visade sig att Skorpan OCKSÅ hade stött på Rävhunden.

Men...vad kunde det var för ras? Vi var ganska överens om att en riktig räv, nej, det var det knappast.
Vi började kolla lite på Internet, men hittade inte någon hund som ens var en smula lik Rävhunden. Skorpy släppte det hela, och gick hem. Själv hade jag svårt att somna den natten. Jag tänkte...

Dagarna gick och det konstiga var att ju mer jag tänkte ju svårare hade jag att se Rävhunden framför mig! Tillslut var jag osäker på om vi ens hade mötts, eller om det hela var en fantasi.

Vid det här laget var jag ganska illa däran. Jag satt uppe sent och gick igenom alla raser på ett par-tre olika hundsidor. Jag lånade hundböcker på biblioteket och jag skaffade till och med ett logg-in på en hundsida för att på deras forum slänga ut frågan "Vilken ras är den lilla Röd-bruna??"

Jag fick 43 svar. 43 hundmänniskor som tillbringade en lördagkväll med att försöka hjälpa mig lösa gåtan. De insåg snabbt att mina avsikter var av fanatiskt slag snarare än att jag verkligen var på jakt efter en trevlig hundras. Och glåporden haglade.

Varje förslag googlade jag på, men utan resultat. Min lilla räv var helt enkelt för unik, för konstig, för...intressant!

Tillslut fick jag ge upp. Eller snarare lägga det på is. Då och då gjorde jag ett försök.

- Skorpan, kan det inte vara en...en...huskie då? Eller en Tollare?

Jag hade nästan beslutat mig för att det kanske ändå var en tollare. Med kuperade öron i så fall. Men innerst inne kändes inte beslutet helt bra.

Men så i måndags, när jag med mammagruppen promenerade i Slottskogen, så såg jag den! Ståtligt stod den och poserade vid en mur, med sin matte tätt brevid. Så stolt! Min lilla räv. Min fina lilla räv, just som jag mindes den!

Det, mina vänner, var en sann uppenbarelse.

Jag tvekade en sekund. Men så gick jag fram.
I stort sett, på grund av nervositet antar jag, berättade jag historien ovan, hur jag sökt med ljus och lykta, att det var just denna hund jag sett.

Hundägaren verkade inte veta om hon skulle fly eller stanna kvar, skratta eller gråta.
När jag insåg detta valde jag naturligtvis att skylla allt på min syster (det lilla mjölet, som tillråga på allt försökt få mig att tro på Tollaråbäket.)

Artigt men bestämt att få ta ett kort med mobilkameran på hunden. Det fick jag.
Och rasen? Australian Kelpie. AUSTRALIAN KELPIE!

Jag vill basunera ut det över hela världen. Jag fann visdom! Jag fann rikedom! AUSTRALIAN KELPIE! Rävhunden, den lilla rödbruna. Slottskogen. Göteborg. Sverige. Universum.

Mitt barns arv.

I mig finns min släkt. Dem jag träffat och dem som jag sedan länge endast har i blodet. Mitt barns blod är utbytt så många gånger så vilka, mer än våra förfäder, som nu hjälper hans hjärta att klappa det vet jag inte. Läkare har genom att lära av varandra lärt sig att rädda liv. De har ärvt kunskaper, utvecklat dem vidare. Alltid kommer jag lära lilla Pickpick att vara ödmjuk och tacksam inför detta. Alltid kommer jag vara ödmjuk och tacksam.

Men mitt barn har också ett annat arv att förvalta. Ett krigsbarnsarv från 1940-talet då 70 000 barn skickades från Finland till Sverige. Då mödrar fick ge upp - eller återfick hopp - beroende på hur man ser det. Mitt barns farfar kom hit som 5-åring för att aldrig mer återvända till det land han föddes i, annat än på besök många år senare. Nu ser inte jag farfar H som så mycket annat än svensk, men när jag nu själv fått barn blir plötsligt släkt och historia så mycket viktigare! Pickpick är plötsligt en del av en oerhört stark och sorglig, men ändå fantastisk historia. Och han har en släkt i Karelen, som vi kanske eller kanske inte kommer få veta om.

Pickpick har också ett arv att förvalta från Lorentz Lorentzson, "Lo'n på Lyr", en Bohuslänsk pöjk som med all förmodan hoppade från klippa till klippa på väg mot krabbfiske och med skrubbade sommarknän någon gång kring mitten av 1800-talet. Vi har ett uns saltvatten i blodet i vår familj. Vi längtar efter hav och vindar som lägger saltet mot tungan.
Kommer Pickpick längta som jag?

Min egen pappa lärde mig tälja sälgpipor. Någon har i sin tur lärt honom.

Pickpick är också en Norrköpingsgrabb, med röda fanan i blodet och the one and only Kalle Johansson. Och hans gammelmormor, samma gammelmormor som idag har honom i sitt knä och matar honom med flaska, föddes 1928 som barn nummer 11 i syskonskaran.

Uddevallas små gator i Gamla stan finns i honom, liksom ån som ringlar i parken. Berget som Pickpick och hans pappa A om ett par år kommer bestiga och där de, när de väl nått den i barnaögon gigantiska och så avlägsna toppen, tillammans kommer dricka varm choklad upphälld ur en termos. Sippar försiktigt ur kopparna, sittandes brevid varandra på en liten bergsknalle. Samma berg som farfar H och pappa A kanske en gång satt på. En liten och en stor, tätt intill.

Mitt lilla barn, allt finns i dig. Och ändå, så unik du är! Låt den du redan är, och den du var långt innan du föddes, varsamt vägleda dig mot den du kommer att bli.

Superdöda djur och deras ägodelar.

Upptäckter. Jag är Majornas Carl von Linné, promenadstråkens Columbus eller lärljunge vardagstänkarnas Sokrates.
Varje dag väcker mina funderingar vidare lust. Jag upplever en oerhörd fascination inför människor, ting och beteendeveteskapen. Jag funderar vidare och bestämmer likt en GUD hur deras liv har sett ut/ser ut/kommer att se ut. Detta gäller levande såväl som icke levande.

Som näbbmusen ovan då.

Jag mötte henne på Naturhistoriska museet i Göteborg en kall januarieftermiddag.
Museet hade just inför en energisparande åtgärd som för besökaren tog sitt uttryck i att byggnades var helt nedsläckt.
När jag och mitt sällskap steg in i en av de stora salarna var det således helt mörkt och endast konturen av en superdöd bergsget och en ännu mera superdöd gigantisk elefant skymtade. Först efter ett par sekunder sa det blink!blink!, lamporna tändes och omkring 563 superdöda däggdjur från "utanför Europa" uppenbarade sig.

Vi tittade runt, fotograferade och skrattade hjärtligt åt de superdödas sällsamma öde. Deras ögon i glas hänger utan undantag på trekvart och får de superdöda djuren att se ganska dumma ut. Ja, korkade alltså.

Så såg vi henne. Näbbmusen. Fröken näbbmus från 1872. Vid första anblick så hon inte vidare speciell ut. Men ta en nogrannare titt på bilden! Har hon inte...jo men visst har hon det... hon har en handväska!

När vi började titta mer nogrannt såg vi att inta bara mususlingen bar på en väska. Minken, halvapan och grävlingen bar även de sina små prydliga handväskor nätt på ena tassen!

Då de superdöda djuren lever bakom glas och lås är det näst intill omöjligt att ta en närmare titt. På vad som ryms deras små väskor.

Men fröken näbbmus, vad kan hon ha i sin? Ett mycket litet rött läppstift? En skrynklig lapp med nummret till herr Mullvad? Ett frö?

Tanken är svindlande! Hann hon packa eller är det som ligger i väskan vad som råkade ligga där vid tillfället hon...ja...superdog?

Har dom någon byteshandel mellan sig, där bakom glaset. Eller stjäl de från varandra?

Så extremt mycket mer intressant Naturhistoriska plötsligt blev.

Sara